Stäng
Bytbil.com använder sig av cookies för att förbättra och anpassa ditt besök på vår webbplats. Läs mer

Mest visade

Turkmenistan förbjuder svarta bilar

Presidentens personliga preferenser sätter p för kulör.

En av världens värsta diktaturer har infört ännu en obegriplig förändring. Svarta bilar förbjuds i landets huvudstad.

Saparmurat Nijazov var inte din vanliga vaniljdiktator. Saparmurat Nijazov tog sitt diktatorskap till en nivå som aldrig tidigare skådats. Som föräldralöst barnhemsbarn lyckades han göra politisk karriär i Turkmenska socialistiska sovjetrepubliken och blev 1985 förstesekreterare i det turkmenistanska kommunistpartiet efter att hans företrädare skjutits åt sidan i en bomullsrelaterad skandal. Därmed hade han den högsta makten i sina händer.

Den såg han till att behålla, när det stagnerade Sovjetunionen till slut föll samman och Turkmenistan utropade sin självständighet. När de första presidentvalen hölls i den unga republiken 1992 var Nijazov ensam kandidat, förstås, och året därpå lät han utropa sig till ”Türkmenbaşy”, turkmenernas hövding eller överhuvud. Sedan brakade galenskaperna loss.

Han menade att Turkmenistan inte hade någon nationell identitet och att han därför byggde landet till sin avbild. Han gav staden Krasnovodsk vid Kaspiska havet namnet Türkmenbaşy efter sig själv och döpte skolor, flygplatser och en meteorit efter sitt namn. Personkulten genomsyrade samhället, där guldstatyer av turkmenernas hövding fick gå före mat till barnen.

Och den största av dem vred sig efter solen.

När han 2004 bestämde att landsbygdens bibliotek skulle stängas, eftersom ”folk på den turkmeniska landsbygden inte kunde läsa”, spelade det ändå inte så stor roll eftersom de flesta böcker på hyllorna hade skrivits av Nijazov själv. Sedan hittade han på ett nytt alfabet och döpte om årets månader efter sig själv och sin familj. När han slutade röka efter ett kirurgiskt ingrepp förbjöd han all tobaksanvändning i landet, liksom långt hår, skägg och användning av guldtänder. Nordkorea har alltjämt mycket att lära om sporten diktatorskap.

Men så dog den allsmäktige plötsligt 2006 och landet visste inte vad de skulle ta sig till. Ja, man fortsatte förstås att koka sina oppositionella, men vem skulle leda massorna, de som inte kunde läsa?

Enligt författningen var det talmannen i församlingen som skulle ta över rodret i den händelse att presidenten frånföll, men han vad då åtalad för maktmissbruk och brott mot mänskliga rättigheter. Ja, några mänskliga rättigheter fanns förstås inte i Turkmenistan, men det är en bra ursäkt för att åtala konkurrenter i kampen om makten. Och att följa författningen var det väl ändå ingen som förväntades göra?

Så efter en kort maktkamp stod tandläkaren och vice premiärministern Gurbanguly Berdimuhamedow som segrare och ny interrimspresident och i det följande presidentvalet fick Berdimuhamedow närmare 90 procent av rösterna. Inte för att det spelade så stor roll, galjonsfigurerna som utgjorde motståndet kom alla från samma parti, uppföljaren till Nijazovs gamla kommunistparti.

Men med Berdimuhamedow kom också förhoppningar om ett mildare politiskt klimat. Flera av Nijazovs allra galnaste reformer har dragits tillbaka och 2008 infördes en ny konstitution som på papperet tillät flerpartisystem och marknadsekonomi. Men, ja, det ser ju snyggt ut när man åker på statsbesök, men någon verklig demokrati blev det aldrig fråga om.

Nämen vi har vår egen sorts demokrati. Typ.

Den gode tandläkaren styr över landet som vore den hans egen trädgård och oppositionella, tja, de är gräsmattans mullvadar och motas bäst med kemiska bekämpningsmedel. I huvudstaden restes en guldstaty för ett par år sedan där en hästburen Berdimuhamedow står ovanpå en marmorsockel. I Turkmenistan råder samma politiska väder som under Nijazov: fullständig ofrihet med spridda nycker av galenskap och tortyr av oppositionella.

Inte minst understryks det av man nu förbjudit svarta bilar i huvudstaden. Jajamensan, presidenten tycker att svart är fult och därför har han skickat ut sina kadrer av tjänstemän ut på stadens gator för att bärga alla svarta fordon och föra bort dem. Bilägarna, de har förstås ingenting att säga till om utan enda chansen att få behålla sin bil är att lacka om den. Till en kostnad av ungefär en årslön; att lacka om en bil är inte billigt och Turkmenistan är inte direkt ett av världens rikaste länder. Var glad att du lever i ett land där färgen på din bil inte bestäms av landets makthavare.

Daniel Östlund
Redaktör
daniel.ostlund@bytbil.com

Åk med till toppen
Ansvarig utgivare: Therese Ahlström Brodowsky