Mest visade

Provkörd: Kia Stinger

Får tyskarna att darra av skräck.

När Kia kliver in i segmentet för sportsedaner har de gjort hemläxan noggrant. Vi for till Mallorca för att provköra.

Instruktören i ledarbilen framför pratar sömnigt i radion och kör alldeles för långsamt för att jag ska kunna få något flyt i körningen. För mina horn har vuxit ut och jag har helt glömt bort alla tankar på att försöka känna efter hur bilen är. Jag ska tvinga bil och bana till lydnad, däcken gråter av sorg.

Kia har nämligen bjudit in till bankörning på Mallorca av den nya sportsedanen Stinger och den är en Kia som vi aldrig har sett en Kia förut. Till att börja med kostar den drygt en halv miljon, men så har den också en turboladdad V6-motor och föreställer sig att den ska utmana det bästa Tyskland har att kasta på den. Haha.

Kia själva vill gärna jämföra sig med Volkswagen Arteon och Audi A5 Sportback. Eller varför inte BMW 440i Gran Coupé? Min första undran är vad koreanerna har rökt och när jag först kliver in bakom ratten börjar jag leta efter saker att anmärka på. Instrumentpanelens plast lyckas sådär med sitt försöka att likna läder och mittkonsolens knappar ser ut som i vilken Kia Rio som helst. Så var det med det, tänker jag.

Villy Priske

Mästaren av förhastade slutsatser.

Men där ute på banan är alla sådana tankar bokstavligen bortblåsta. Sexan ryter, asfalten skälver, däcken skriker och Stinger dansar. Så stor den är, så samlad och seriös. Bakvagnen flyter snyggt ut i vida spår, fyrhjulsdriften till trots, och genom ratt och rumpa har jag alltid en lagom lugn röst som berättar vad som händer. Kia, vad har ni gjort?

Svaret på den frågan heter Albert Biermann, en tokig tysk som förr om åren fick fart på BMW:s M-modeller men som nu tar emot sin lön i koreanska won mot att han får fart på Kias bilar. Och Stinger är Biermanns baby.

Det märks. Körkänslan är påtagligt köttig, drypande av stekflott. När passet är slut och pulsen sjunkit till sansade nivåer försöker jag sortera intrycken. Först motorn, en stor och stark björn som gärna omsätter bensin till smattrande ljud. Sedan en åttaväxlad automatlåda som är svårt beroende av rattpaddlarna för att hålla liv i varven. Styrningen svarar fint men mitt i kurvan famlar framdäcken efter grepp. När man sedan går på gas flyter bakvagnen ut så där fint och ett vrål kastar mig och min bil fram till nästa kurva. Storartat.

Bytbil

Det tyckte inte däcken.

Men det är inte så här Kia Stinger kommer att spendera merparten av sitt liv utan det är på landsvägen som bilen får berätta vad den klarar av i den verkliga världen. Man sitter lågt, liksom omsluten av bilen. Klädseln ser ut som det vanliga gummit i Kias bilar, men fingrarna avslöjar ett smörigt nappaläder. Baksätet? Helst inte. Barn har svårt att se ut över de höga dörrsidorna och vuxna får inte plats med knäna. Men bagageutrymmet är rimligt.

Och fram sitter man förbaskat bra, fåtöljerna hör till de skönare jag suttit i. Motorhuven breder ut sig framåt och där under ryter sexan till emellanåt när någon Ford eller Fiat ska förgöras.

Kia lär tydligen erbjuda en dieseldriven Stinger också, en fyrcylindrig sak som omvandlar olja till oväsen. Vad ska man med den till? Visst blir kostnaderna lägre, men den berövar också bilen på dess varma själ. En fyrcylindrig, bakhjulsdriven bensinare finns också, men den kommer inte till Sverige.

Ljudnivån kanske inte hör till klassens bästa. Asfalten brusar under de stora däcken och luftkonditioneringen flåsar när den försöker bekämpa söderns strålande sol. Bromspedalen känns oväntat svampig, som att trampa i lera. Bakläxa, Biermann.

Vägen smalnar och börjar slingra sig genom det böljande landskapet. Visst går det lite för fort, men Stinger rör sig med bestämdhet och kontroll, styvt och starkt. Lådan är alltjämt lite loj och bäst rytm får man när man växlar själv. Jag trivs, och vill att det aldrig ska ta slut. Men slut tar det och vardagen väntar där hemma. Motvilligt lämnar jag ifrån mig nyckeln och funderar över vad Kia Stinger är för en typ.

Bytbil

En snygg läderklädd metallpryl.

På sätt och vis är den raka motsatsen mot Volkswagen Arteon, en rätt kall kamrat som inte slösar på intrycken. Då är den mer lik BMW:s bättre modeller (eller hur, Biermann?), men med en annorlunda utstrålning.

Kia har inte försökt fylla sin bil med tekniska finesser, utan fokuserat på att göra en konventionell sportsedan så bra som möjligt utan några spektakulära effekter. Den är bara en bil, en härlig bil som är lagom fläskig och fin att köra och jag gissar att den skulle vara lätt att trivas med även i längden.

Så är den värd sin halvmiljon? Med den utrustningsnivå som erbjuds skjuter den långt under tyskarnas prislistor, så varför inte? Grannarna lär förstås inte gå i spagat av häpnad över att du har köpt en Kia, men om jag var en stor tysk skulle jag vara allvarligt oroad.

Daniel Östlund
Redaktör
daniel.ostlund@bytbil.com
Åk med till toppen
Ansvarig utgivare: Jan Prokopec
Till Bytbil.com