Mest visade

Unik Ferrari säljs för 150 miljoner

Aluminiumkaross och racinghistoria är dyrt.

24-timmarsloppet i Le Mans 1959 bjöd på stor dramatik. En amerikansk privatförare stod för den kanske största bedriften.

Bob Grossman studerade till tecknare vid Philadelphias konstmuseum när andra världskriget bröt ut. Pennan må vara mäktigare än svärdet, men han fick ändå lägga ner den och plocka upp en M1 Garland när han skulle skeppas över Atlanten.

Efter fullgjord tjänstgöring slog han sig ner i Nyack, strax norr om New York City. Men han plockade inte upp sina pennor, inte med en gång i alla fall. Grossman hade en klingande barytonstämma och han ville bli sångare. Och sånglektioner är dyra, så för att finansiera sin utbildning började han sälja bilar. Han letade upp bilar i grannskapet, bilar som ställts undan under kriget, gav dem kärlek och sålde dem vidare.

Snart fick han auktorisation, för både Jaguar och Volkswagen, och bilintresset växte sig allt starkare. Grossman började köra tävlingar i en Jaguar XK120 och fann att han inte var så pjåkig bakom ratten trots allt. Han gick vidare och åren kring femtiotalets mitt körde han regelbundet mot de stora namnen: John Fitch, Walt Hansgen, Briggs Cunningham.

Han som också byggde bilar, alltså.

Affärerna gick bra. Faktiskt så bra att han bestämde sig för att återvända till Europa och ställa upp i 24-timmars på Le Mans 1959. Nu hade förstås hans gamla Jaguars storhetstid börjat blekna och Grossman beställt en Ferrari, närmare bestämt en 250 GT LWB California Spider Competizione.

Loppet där på Circuit de la Sarthe skulle gå till historien som ett av de mest dramatiska någonsin. Ferrari hade laddat på med inte mindre än sex stycken 250 Testa Rossa och Porsche med fem 718 RSK. Aston Martin utmanade med tre DBR1 och en förare drabbad av diarré, så dem var det väl ingen som räknade med.

Men psykologisk krigföring och halvdan Formel 1-förare som gjorde sitt livs lopp skulle ställa Aston Martin överst på pallen. Men frågan är om inte Grossmans bedrift ställer Aston Martin i skuggan.

Eller inte. Jag vet inte.

För Grossman hade inga sponsorer, inget team som backade upp honom. Han var sin egen teamchef och fick hyra in en fransman som parhäst, en Fernand Tavano som han aldrig hade träffat. Och Tavano kunde förstås inte ett ord engelska.

Inte hjälpte det heller att Grossman aldrig hade varit på Circuit de la Sarthe och bilen, den levererades från fabriken blott fem dagar innan startflaggan skulle falla. Då hade den bara fått ett provisoriskt lacklager och sätena hade ingen klädsel, bara tygtrasor som täckte stommen.

Men Grossman, och Tavano för all del, körde taktiskt och kyligt och deras Ferrari arbetade oförtrutet. När de gick i mål gjorde de det på en femteplats, först av alla privatförare och Grossman skulle efter det beredas en plats i Cunninghams fabriksstall.

Bilen, den skickades tillbaka till fabriken i Maranello för att byggas färdigt innan den skeppades över Atlanten. Grossman fortsatte tävla med bilen i lokala evenemang, innan han sålde den vidare efter 1960 års säsong. Den renoverades på åttiotalet, lackades röd och vann utställningspriser. För några år sedan återställdes den till 1959 års utseende och såldes sedan alldeles nyligen på RM Sotheby´s auktion i New York för 17.990.000 dollar.

Förlåt? Drygt hundrafemtio miljoner kronor? Japp, och om du sträcker dig efter blodtrycksmedicinen så ska jag förklara vad det är som gör just den här bilen så dyr. Först och främst har den förstås en historia att berätta, den om Le Mans 1959. Men den är också en av blott sex stycken Ferrari 250 California som byggdes enligt racingspecifikation, med komplett aluminiumkaross, vassare motor och racingtank för soppan. Och så är den förstås vacker som en hel sommarkväll. Eller hur?

Daniel Östlund
Redaktör
daniel.ostlund@bytbil.com
Åk med till toppen
Ansvarig utgivare: Jan Prokopec
Till Bytbil.com