Redaktionen tipsar

När motorsporten drevs av knarkpengar

Miljonerna från smuggling blev resultat i racing

Stora drömmar finansierades med knark från Colombia. Läs den otroliga historien om Randy Lanier.

Don Aronow startade sin karrär som gymnastiklärare men gjorde sig snart en förmögenhet i byggbranschen. När han vid 32 års ålder flyttade med familjen från Brooklyn till Miami var han redan dollarmiljonär och började bränna sina pengar i båtracing.

Men entreprenörsådran brann i Aronow och snart hade han byggt upp och sålt av flera racerbåtstillverkare, bland dem kända namn som Formula, Donzi, Magnum och Cigarette. Han byggde båtar åt presidenter, storsvindlare och diktatorer och tävlade själv i offshore-racing på en nivå som gav honom två världsmästartitlar.

Men den tredje februari 1987 tog det stopp. Aronow hade just lämnat ett möte med Bob Saccenti, som tillsammans med Ben Kramer ägde Apache Powerboats, en racerbåtstillverkare Aronow ovanligt nog inte hade startat. Och en blå Lincoln körde upp bredvid Aronows bil och sköt honom med flera skott. Aronow satt död vid ratten och mördarens blåa bil flydde över en gräsmatta och försvann.

Nästan tio år senare skulle Ben Kramer finnas skyldig för att ha beställt mordet på Aronow. Kramer satt redan i fängelse, dömd till livstid för att ha varit delaktig i en vittomfattande marijuanasmugglinghärva och för att ha försökt fly från sitt federala fängelse med helikopter. Men helikoptern störtade och Kramer kunde fångas in igen.

En av Kramers medåtalade marijuanasmugglare, Randy Lanier, dömdes också till livstids fängelse utan möjlighet till förtida frigivning. Men i ett lika plötsligt som sekretessbelagt domstolsärende frigavs Lanier i oktober 2014, efter 27 år i federalt fängelse.

När Randy Lanier klev ut genom Colemanfängelsets grindar på Floridas landsbygd kände han knappt igen ekorrarna i träden. Eller själva träden, för den delen. I nästan halva sitt liv hade han suttit inspärrad och hur en modern mobiltelefon fungerade hade han ingen aning om.

Lanier hade fattat intresse för marijuana redan i skolåldern, efter att han som trettonåring i slutet av sextiotalet flyttat med familjen från Virginia till södra Florida. Eftersom han var långhårig brukade han få frågan om han hade något att sälja och snart försåg han sina skolkamrater med röka. Vid tjugo års ålder hade han tjänat ihop tillräckligt för att köpa en båt, en 27-fots Magnum från bolaget som startades av Don Aronow.

Med den kunde han skala upp sin smuggelverksamhet och snart flöt tonvis med gräs från Bahamas till Miami, undanstuvat i ruffen i Laniers snabba Magnum.

Han gifte sig och började hyra ut vattenskotrar. Framtiden var utstakad: ett stilla familjeliv, kryddat av en och annan last med braj från Bahamas. Men allting skulle vändas upp och ner på en bilutställning i slutet av sjuttiotalet. Lanier, som brann för allting motoriserat och gärna spenderade fritiden på motocrosshojar, fastnade i montern hos Sports Car Club of America, en av de stora racingorganisationerna i USA.

Så biten blev han att han snart satt i en rätt nedgången Porsche 356 och försökte trycka sig förbi konkurrenter på banorna i grannskapet. Lanier hade tonvis med talang och efter ett par år stod han som seriesegrare. Så hade en lysande racingkarriär startat, en karriär som krävde kreativ finansiering eftersom motorsport är någonting av det dyraste man kan ägna sig åt.

Redan året därpå, 1981, fick Lanier chansen att tävla på professionell nivå när han fick en styrning i finalomgången av IMSA Camel GT på Daytona. I par med Dale Whittington slutade deras Porsche 935 på trettionde plats.

Men det verkliga genombrottet skulle dröja. Som ersättare för en förare som var sjuk fick han sätta sig bakom ratten under den artonde av 24 timmar på Daytona. Och hade sönder bilen redan på sitt första varv. Teamet var måttligt imponerade över att ha förlorat sin tredjeplats.

I 24-timmars på Le Mans gick det bättre. I en Ferrari 512 Berlinetta Boxer höll Lanier jämnt tempo med de vassaste i branschen innan soppan tog slut. Ferrari ringde inte upp igen.

Det var nu som Lanier begrep att han på allvar behövde skala upp sin hampahobby. Racingverksamheten kostade miljonbelopp och Lanier hade inte några starka sponsorer i ryggen. Så tillsammans med båtracingföraren Ben Kramer började han flytta jazztobak i en 65-fots trålare av trä.

Inför 1984 års säsong startade Lanier ett nytt team, Blue Thunder Racing, tillsammans med Bill Whittington. Bill var bror till Dale, och hade tillsammans med en tredje bror, Don, kammat hem totalsegern i 24-timmars på Le Mans 1979.

Även om Klaus Ludwig fick göra huvudjobbet.

Även om Klaus Ludwig fick göra huvudjobbet.

Blue Thunder Racing hade ingen budget, inga begränsningar att hålla sig till. Laniers plånbok saknade botten vid det här laget eftersom trätrålaren bytts ut mot en hel flotta av bogserbåtar och pråmar som drog in det gröna guldet till flera stora hamnar på olika håll längs USA:s östkust.

Så med två nya March 83G-bilar satsade man fullt på IMSA:s toppklass och resultaten lät inte vänta på sig. Lanier vann åtta av de 15 deltävlingarna, ibland ensam och ibland i par med Bill Whittington. Nu började också omgivningen undra hur teamet hade råd att driva en mångmiljonsatsning, med bilar och tekniker och personal som ska ha transport, utfodring och någonstans att bo.

För Blue Thunder Racing hade inga stora sponsorer, inte ens fingerade. Den enda synliga teamsponsorn var Ben Kramers båtbyggarfirma Apache Powerboats.

Lanier brydde sig föga om vilka blickar han fick. Med seriesegern i sin hand började han snegla mot Indycar, den amerikanska formelracingens kungaklass.

Samtidigt sneglade myndigheterna mot Lanier och hans svårförklarliga förmögenhet. Ronald Reagan förde krig mot narkotikakartellerna på åttiotalet och den våg av våld och kokain som sköljde fram över Amerika i deras spår.

Ny lagstiftning infördes sin inriktade sig direkt mot drogbaronerna och som gav myndigheterna möjlighet att spärra in ledare för smuggelverksamheter som sysselsatte minst fem underhuggare. Det var med dessa lagar i ryggen som FBI och DEA började gräva i Laniers smutsiga byk.

Satsningen på Indycar skulle slå väl ut för Lanier. Den första säsongen, 1985, delades mellan IMSA och Indycar och de riktiga toppresultaten uteblev. Men året därpå lyckades Lanier ta flera framskjutna placeringar och dessutom ta titeln som årets rookie i Indy 500. Nu hade talangen tagit honom ända upp i racingvärldens toppskikt.

Men en krasch i Michigan satte stopp för säsongen. En punktering i över 340 km/h skickade Laniers March in i muren och med flera brutna ben i kroppen fick Lanier hålla sig lugn ett tag.

Samtidigt drogs myndigheternas snara åt. Bill Whittington dömdes till ett långt fängelsestraff för marijuanasmuggling och skattebrott, och hans bror Don fick senare förklara sig skyldig till penningtvätt.

När sedan en av operationens distributionslastbilar stoppades av polisen i Illinois började historien rullas upp. Lanier befanns skyldig till att ha importerat och distribuerat 300 ton colombiansk cannabis och skulle få sin dom i januari 1987.

Men då flydde Lanier. Först gömde han sig i Monte Carlo, men flydde senare till Antigua där han drömde om att starta om sitt liv på nytt. Kanske i Nya Zeeland, där han kunde tävla under fingerat namn.

Den 26 oktober slutade Lanier drömma. FBI fångade in Lanier när han försökte fly och släpade hem honom till det amerikanska rättsväsendet, där han och kollegan Kramer båda dömdes till livstids fängelse.

Så var Randy Laniers karriär över, både som talangfull tävlingsförare och som expansiv entreprenör i den skattefria sektorn.

Daniel Östlund
daniel.ostlund@bytbil.com
Scrolla till toppen av sidan
Till Bytbil.com