Vår redaktör for till Mallorca och provkörde Volkswagens senaste elnyheter. Vanligheten förbluffade.
Elbil, brukar inte det antingen vara en fånig liten förlamad sak som bara vagt påminner om en bil, eller en Tesla som krossar superbilar och alla dina bankkonton på samma gång? Jo, kanske oftast, men det måste inte vara så. Möt Volkswagen e-Golf, en helt vanlig bil. Fast eldriven.
Egentligen lanserades e-Golf redan för tre år sedan, men då behövde man fortfarande ursäkta sig för både prestanda och räckvidd som inte riktigt var som hos en riktig bil. Men från och med nu kan man faktiskt ta e-Golf på allvar.
För i och med Golfseriens ansiktslyftning i höstas har e-Golf fått både mer kraft och större räckvidd. Nu kommer man 30 mil på en laddning i den europeiska körcykeln och kanske 20 i verkligheten. Och visst räcker väl det för de allra flesta behov?
Och sprinten till hundra tar inte alls någon evighet. Tvärtom går det enligt specifikationerna fortare än i många traditionella konkurrenter. Toppfarten är elektroniskt begränsad, för annars skulle nog batterierna ta slut ganska fort.
När jag hoppar in i bilen reflekterar jag inte över att det skulle vara någonting speciellt med bilen. Jag hoppar in och kör. Och den glider iväg ljudlöst. Visst ja, det var ju en elbil. Men det är också en Golf, facit i sin egen klass. Interiören är prydlig (men kanske inte uppsluppen) och den är lagom rymlig. Barnstolarna får nog plats, men knappast barnvagnen.
På rull förnimmer man bara ett lätt vinande från elmotorn, som en avlägsen turbin som varvar upp. Kraften kommer alldeles lagom portionerat och det känns ungefär som i vilken bil som helst, fast tystare och utan växlingar. Elmotorn driver på starkt ända från botten och svarar snabbt på tilltal.
Här finns också allting man kan förvänta sig i en bil: farthållare, pekskärm och luftkonditionering bland annat. Värmen sköts med en strömsparande luftvärmepump, så att man slipper slösa på högspänning. Smart!
För ängsliga finns också ett par miljölägen, som effektivt stryper all krafttillförsel. Det sparar batteri och bidrar till rattilska, så dem knäpper jag bort. Normalläget är bra. Då kan man till och med bråka fram ett pip från däcken i kurvorna. Å andra sidan, varför? Nej, inte är väl det här någon sportbil och den uppmuntrar inte direkt till bus. Å andra sidan klagar den inte heller, den är ganska oberörd och gör ungefär vad du säger åt den att göra.
Ett åskmuller från hjulhusen stör en smula. Grövre asfalt letar sig lätt in i kupén och på motorvägen jag åker på blir det lite lustigt. Underlaget är lappat med olika material och malandet byter tonläge ungefär en gång i sekunden.
Åka motorväg med elbil? Ja, jag sade väl att räckvidden var 30 mil? Så långt kör vi inte i dag, men gott och väl 20, felnavigeringar inräknade. Har jag räckviddsångest? Knappast, jag ser hela tiden hur mycket kräm som finns kvar och skulle situationen urarta får jag väl ta fram laddsladden.
Bytbil
Nåväl, kanske är vardagslivet som elbilist inte fullt lika sorgfritt. Om sommarstugan ligger långt bort har faktiskt Volkswagen en lösning också på detta. Den heter Golf GTE och är en laddhybrid som ska kunna ta sig upp till fem mil på enbart eldrift. Inte riktigt lika utsläppsfri som e-Golf, men bra nära.
Och om e-Golf är världens snällaste bil så ska GTE försöka vara lite argare – ungefär som en GTI. Här är uppsynen lite vassare och inredningen har fått kramigare stolar med kulrutig klädsel.
Bytbil
Visst drar den sig också ur rondeller med lite mer vigör än e-Golf och den annars väldämpade förbränningsmotorn bullrar lite busigt när man ber den. Men särskilt sportig skulle jag inte kalla den. Nej, faktiskt upplevs den som ganska lik e-Golf, men med skönare stolar. Det kostar väl på att släpa runt på både bensinmotor och batteripaket och på vägen känns den, precis som e-Golf, lite tung-lugn snarare än sprittande ivrig. Vad den absolut gör är att sopa bort de sista resterna av räckviddsångest och det går alldeles utmärkt att köra den på ren eldrift utan att den känns övermåttan trött. Och eftersom man inte behövt fylla varenda skrymsle med litiumjoner är den inte lika dyr som e-Golf. Bara nästan.
Oavsett bil slår det mig hur ovanligt vanligt det kan vara att köra utsläppsfritt – bortsett då från mina egna avdunstningar. Kanske gjorde e-Golf störst intryck på mig, för den känns som en Golf och går som en Golf, en enväxlad Golf som inte gör något vidare väsen av sig. Men våra barnbarn kommer att älska den.
