Redaktionen tipsar

Krönika: En bilbytares bedrövelser

Eller hur man lär sig av sina misstag.

Vår redaktör är en kronisk impulsköpare. Men efter den senaste katastrofen skärpte han sig för ett ögonblick.

En punktering fick sätta punkt för min Audi. Sedan en tid hade den låtit allt krassligare och över varje farthinder var det någonting som lossnade – en knapp, någon list eller kanske motorn. När den dessutom bröt bakbenet var dess öde beseglat och beslutet fattat. Jag skulle byta bil.

Den här gången skulle det inte bli något impulsköp. Nej, för första gången under min långa bilägarkarriär – oftast har jag kommit hemsläpande med en oändligt lång rad av nödtorftigt sminkade grisar, vrak som bara väntat på att få se mina bitterhetens tårar – tänkte jag agera med förnuft i stället för känsla och tänkte därför noga igenom vad jag hade för faktiska behov som skulle behöva fyllas av ett nyförvärv.

Till slut såg specifikationen ut ungefär så här:

  • Driftsäker, alltså japansk.
  • Hyfsat krocksäker, av hänsyn till avkomman.
  • V8 (för det behöver man ju).
  • Automatlåda (hustrun har dåliga knän)
  • Bra lastutrymme, alltså en kombi.
  • Fungerande luftkonditionering.
  • Inte alltför tungrodd i rondellerna.
  • Ingen jävla diesel.
  • Fyrhjulsdrift ett plus.
  • Helst tillverkad i ett korrosionsbeständigt material, som aluminium eller kolfiber.
  • Minst tresitsig

Andra punkter identifierade jag som mindre viktiga och därför inte värda att ta vidare hänsyn till:

  • Bränsleekonomi (ingen stor utgift i sammanhanget).
  • Utseende (jag ser ju inte utsidan inifrån bilen i alla fall).
  • Status (jag har kört Miata, folk tror redan saker om mig).

Nu dryper inte världen av V8-försedda japanska kombibilar av kolfiber, särskilt inte i min prisklass, så jag blev tvungen att kompromissa. Mängder av svenskar, tyskar och diverse asiatiska pretendenter matchades mot kraven och en efter en blev de utröstade.

Till slut återstod bara två kandidater: Porsche Cayenne och Subaru Legacy. Ekonomin fick fälla avgörandet och beslutet var fattat: jag skulle köpa en Legacy av den generationen som tillverkades 2004–2009, en kombi med treliters boxersexa och automatlåda.

Sökandet pågick i månader. När den femte Subarun såg på mig med trött blick, med sina vanliga stenskott i nosen och rostrosor på bakskärmarna brann det i skallen.

Ett ögonblicks omdömeslöshet är allt som krävs. På vägen tillbaka till civilisationen märker jag hur jag reflexmässigt lyfter luren och slår ett telefonnummer. I andra änden svarar en trevlig herre som annonserat ut sin Lancia Thesis. Och jodå, den finns kvar och han är hemma.

Förlåt, vad? Jo, Lancia Thesis var ett försök att lyfta märket till forna tiders status och exklusivitet, en lyxbil med pamptycke för påvar och baroner. Bilen utvecklades under en period då Fiatkoncernen, som äger Lancia, hade något slags vänsterprassel på gång med General Motors och den avancerade bottenplattan som togs fram till Thesis var också tänkt att användas av en ersättare till den åldrande Opel Omega.

 

FCA

Massor av pinnar i hjulupphängningarna.

Så blev det aldrig. Förhållandet med GM kraschade och Lancia Thesis förblev syskonlös, ett bortskämt ensambarn med stark attityd och underlig uppsyn. Några barn blev det inte heller; efterföljaren Thema var ett styvbarn, född och uppvuxen hos Chrysler i Amerika.

Succén uteblev. Italienska regeringsföreträdare var väl tvungna att skjutsas omkring i nationens stolthet, men presumtiva kunder med förståndet i behåll vände sig till tyska eller möjligen brittiska konkurrenter i stället. Lancia Thesis floppade och under sju svåra år byggdes bara 16.000 bilar.

FCA

Trots marknadsföring med antika metoder.

Någonstans i reptilhjärnans allra mörkaste skrymslen hade jag tydligen beslutat mig för att en sådan var bra att ha. Cerebrum cortex, där hjärnans logiska funktioner huserar, protesterade vilt. Förgäves.

För den stod där, i solnedgången, och tittade på mig som en glad men lite skelögd delfin som inte fick vara med och leka med de andra barnen. Inte kunde jag säga nej.

Så det var inte så mycket ett köp som en adoption, driven av barmhärtighet mot de svagare i samhället. Uppfyllde den några av mina krav då? Tja, det var i alla fall inte en diesel.

Att någonting slamrade i hjulställen väckte aldrig någon oro, inte heller det faktum att handskfacket inte gick att öppna – jag undrar än i dag vad som döljer sig där inne. Kanske borde varningsklockorna ha börjat ringa vid blotta tanken på en lågseriebyggd italiensk lyxflopp med 15 år och 20.000 mil på mätaren. Men nej. Tystnad. Hallå?

Att köra den var som att försöka ratta en kantarell och av Alfasexans annars så riviga karaktär fanns blott en stönande flodhäst. Sportig? Inte ens om man skulle skicka den på landslagets träningsläger och jag misstänker att Lancia Thesis är immun mot alla former av prestationshöjande substanser.

Nope, kommer inte att hjälpa.

Vad den saknar i sport tar den igen på komfort. Att åka Lancia Thesis är att äta gåslever: mjukt och krämigt, med nyanserad smak och speciell textur. Mängden fett är förmodligen också den samma: leder till hjärtinfarkt vid konsumtion. Hustrun döpte åbäket till Silvio, efter Berlusconi.

Livet med Silvio blev också ungefär som man kunde förvänta sig av någon som äger kanaler med tutt-tv och smilar sig till en post som premiärminister. Somliga stunder var Silvio på gott humör, andra inte. Ibland bestämde han sig för att kissa kylarvätska på garagegolvet, ibland pep instrumentpanelens alla varningslampor i kör och ibland tappade han en fönsterhiss. Jo, nog var Silvio lite slarvig, men ack så ljuvlig att åka i.

– Va? Pratar ni om mig?

Tills i söndags. På väg ut på landet råkade jag använda gaspedalen och det skulle jag inte ha gjort. Silvio svarade med att tända stora motorlampan och skrika ut sin varningsångest med ett hjärtskärande pipande. Motorn gick allt sämre, började hosta och gråta. Snart bankade den som en tändkulemotor och jag insåg att Silvios hjärta givit upp. Hackande, spottande och omgiven av en illaluktande dimma kravlade Silvio upp på en parkeringsplats i havsbandet, drog efter andan en sista gång och dog. Där vilar han fortfarande, i väntan på en värdig begravning och familjens sista farväl.

Vad jag gjorde då? Jag tog prompt fram mobiltelefonen och surfade fram första, bästa Subaru Legacy av den generationen som tillverkades 2004–2009 jag kunde hitta på Bytbil, en kombi med treliters boxersexa, automatlåda och dragkrok. Sedan köpte jag den och därmed segrade förnuftet äntligen över känslan. För inte tusan känner jag något bilköparrus, jag kunde lika gärna ha köpt en ny diskmaskin.

Daniel Östlund
daniel.ostlund@bytbil.com
Scrolla till toppen av sidan
Till Bytbil.com