Häromdagen presenterade Chevrolet en ansiktslyftning av sin muskelbil Camaro. Grillen är ny, liksom strålkastarna och motorhuven. Bakstammen har också putsats med nya baklyktor. Jo, och så har minstingen med fyrcylindrig motor kommit i en bansmiskarvariant kallad Camaro Turbo 1LE.

Den behåller den tvålitersmotorn på 279 hästkrafter, men har fått tuffare bromsar, fjädrar och däck för att klara av hårt banarbete. Dessutom går den bara att få med sexväxlad manuell låda – något automatalternativ erbjuds inte.

Vänta nu här. Det finns alltså en fyrcylindrig Camaro? Och nu kan man få den utrustad för aggressiv körning? Världen är upp och ner, för sist som Chevrolet Camaro erbjöds med fyrcylindrig motor var den lika aggressiv som fickludd.

Den tredje generationen av Chevrolets svar på Ford Mustang såg dagens ljus på hösten 1981 som 1982 års modell. Formgivningen var frisk med några av de mest lyckade linjer som åttiotalet producerade och under huven kunde man fortfarande få en fem liter stor V8 som gurglade bensin som andra gurglar munskölj.

Men allt stod inte rätt till. Under den här tiden hade oljekriser och myndighetskrav vingklippt den amerikanska effektindustrin och Chevrolet Camaro Z28 lämnade blott 147 hästkrafter. Jämförelsen med 1967 års ursprung var ingenting annat än bedrövande.

Chevrolet

Eländet tar inte slut med det, inte på något sätt. För till saken hör att grundmodellen av den nya Camaro inte alls hade någon V8 – det kostade extra – utan en fyrcylindrig motor på 2,5 liter och 90 hästkrafter. Ja, du läste rätt. Åttiotalets glittrigaste boulevardracer blev frånkörd av postbilen.

Märkligast av allt är att motorn hade ett av bilhistoriens ballaste namn, Iron Duke, eller Järnhertigen. Och visst var den gjord av järn, som den halva Pontiac V8 det var fråga om. Så gjorde man nämligen i den amerikanska bilindustrin i oljekrisernas kölvatten när fyrcylindriga motorer plötsligt var i ropet: man tog fram sågen. Så Järnhertigen hade samma cylindermått som V8:an, och samma tekniska grund som stammade från 1955.

Resultatet var astmatiskt. Visst gick det att få sin Camaro med fyrväxlad manuell låda, men de flesta valde den treväxlade automatlådan. Det är trots allt den amerikanska marknaden vi pratar om.

Och med den treväxlade såstransmissionen var bilen oförlåtligt slö. Att ta sig upp till hundra tog över 20 sekunder. Chevrolet Camaro hade inte bara förlorat sitt självförtroende vid rödljusen, det gick knappt att hänga med trafikrytmen. Barn pekade finger och skrattade.

pxhere

Ett generat Chevrolet drog tillbaka järnhertigen till 1986 års modell och i stället fick märkets 2,8-literssexa agera instegsmodell. Inte för att Camaro blev något fartvidunder, men man behövde i alla fall inte bli till allmänt åtlöje. Iron Duke fick nöja sig med att skämma ut Pontiac Fiero-förarna i stället.

Ändå dröjer sig den sura eftersmaken kvar. Det New York-baserade ungdomsmagasinet Complex har utnämnt den fyrcylindriga Camaro till 1980-talets näst värsta bil, slagen endast av konservburken Yugo, och den anrika tidningen Time har rankat bilen till den 36:e värsta genom tiderna. Att stoppa en fyrcylindrig motor i Chevrolet Camaro var ett av General Motors största misstag.

Till och med GM själva erkänner det. Reservdelsorganisationen GM Parts Center skriver på sin blogg att ”om du skulle göra en snabb Google-sökning på de värsta bilarna genom tiderna skulle 1982 års ’Iron Duke’-Camaro oundvikligen nämnas”.

Så att Chevrolet har vågat sig på att bygga en fyrcylindrig Camaro igen och till råga på allt klä den i träningsoverall är ingenting annat än sensationellt. Å andra sidan ska den vara 13,6 sekunder snabbare på att ta sig upp till 100 kilometer per timme än sin åttiotalsnamne. Så det må väl vara hänt.