Krönika: Sportbilens bortre gräns

Konsumentupplysning med livet som insats.

Visst finns det en nedre gräns för vad som kan kallas för sportbil. Men finns det en övre? Vår redaktör undersöker med livet som insats.

Vad var det nu signaturen Red Top skrev i Dagens Nyheter för en herrans massa år sedan? Jo, ”en sportbil har ekerhjul nedtill och rutig keps upptill”. Det där har alltid stört mig en smula, för jag har varken keps eller mina bilar ekerhjul. Ändå har jag nog sett på en och annan bil som passerat min ägo som just sportbil.

Vissa har väl burit epitetet med större trovärdighet än andra. En 1972 års Alfa Romeo Berlina med eldflames och svetsad diff hör väl till de mer tveksamma (den ser ut som en VAZ Lada), medan samma mekanik fast i gåbortklänning absolut är en sportbil. Den hette 1750 GTV och vi hade ett väldigt stökigt förhållande, Alfan och jag. Hustrun kallade den för ”alfarinnan”, men vi bråkade mer än älskade.

Arkivbild

Får man stå ut med, när den är så vacker.

Fast egentligen ska en sportbil förstås vara renodlat tvåsitsig och rätt onödig i största allmänhet. Britterna var duktiga på den kombinationen, med alla sina Triumph och MG. Gick de fort? Nej. Men de var sportbilar.

För inte handlar sportbilar om hastighet. Det handlar om känsla, och kanske fortplantningsmöjligheter. Vem skulle inte charmas om motståndarkönet (oavsett vilket det är) anländer i en Lotus Elan? En sportbil ska, som Mazda MX-5:s andlige fader Rob Hall en gång sade, erbjuda vind i håret och flugor i munnen.

Just därför kan en BMW M5 aldrig betraktas som en sportbil, det är en helt vanlig fläsksedan som fått alldeles för mycket motor. En snabb bil? Onekligen. En sportig bil? Jag antar det. Men en sportbil? Nej. Det fick mig att fundera: kan man ramla ur sportbilsbegreppet om man träder över gränsen i andra änden av skalan?

Lotus grundare Colin Chapman ställde till med en väldig oreda i sportbilsvärlden när han började kränga iväg sin lilla formelbilsliknande Seven. Förvisso föregicks den av en Mk VI av liknande snitt, men den tillverkades i få exemplar och brukar sällan räknas. Seven däremot, den skulle komma att bilda skola för en hel klass av bilar.

Ursprunget till allt som slarvigt kallas Superseven.

Nu för tiden finns ett otal tillverkare, utöver Caterham som sitter på originalrättigheterna, av små asfaltsraketer som saknar både dörrar och vindruta. Gemensamt för dem är att de är små, snabba och spartanska.

Frågan är om de är sportbilar, eller om de är någonting helt annat. Visst skulle man kunna ha både keps och ekerhjul, men så mycket bil är det inte fråga om. Nå, i sann konsumentupplysande anda bestämde jag mig för att ta reda hur det förhåller sig. I lördags, närmare bestämt.

Då lastade jag nyförvärvet på släpvagnen och vände hemåt, i östlig riktning. Just det, ett seven-derivat som skulle hjälpa mig att lista ut hur mycket sport och hur mycket bil som fanns i en tub med massor av effekt och friliggande hjul.

Okej, det där med ”massor” av effekt kanske är en överdrift. Det är inte hur många hästkrafter man har som bestämmer hur fort det ska gå, utan hur många kilo varje hästkraft har att släpa på. I det här fallet, inte särskilt många.

En myra kan typ bära tre gånger sin egen vikt.

Bilen i fråga är en Westfield Megabusa. Det säger inte så mycket, men Westfield är ett av alla de brittiska garage där man spikar ihop lådbilar som går alldeles för fort och namnet Megabusa, det skvallrar om att det sitter en motorcykelmotor under huven.

Och det är inte vilken motorcykelmotor som helst heller. Maskinen har hämtats från Suzuki Hayabusa, en av de snabbaste hojar som någonsin tillverkats. Motorn är i och för sig inte större än den i din morsas Opel Corolla eller vad den nu heter, men den varvar ända in i himlen och skriker ut sin kraft på varvtalstoppen.

Framför allt har den inte en hel Opel Corolla att släpa omkring på. Westfields lilla bil klarar inte ens av att klättra över halvtonnet när den ställer sig på vågen och motorns uppgift är inte särskilt betungande.

Det var ungefär det jag visste om bilen. Vad jag inte visste var hur den skulle bete sig, någonting jag snart skulle bli varse. Först och främst saknar den alla former av insmickrande komfort. Stolarna är stenhårda och det går inte att kliva in i bilen, eller vad man nu ska kalla den, om man inte är rätt slängd som gymnast. Motorn vaknar med ett rytande och dör sedan ögonblickligen igen. Här finns ingen svängmassa alls, ingen tröghet i varvtalsbyten. Voff!

Tillsammans med kopplingen som är av typen strömbrytare blir det stört omöjligt att komma i väg på ett städat sätt. Skutta eller dö, det är vad man har att välja på. Motorn morrar argt och allting påminner mest om en gokart som inte tycker om dig.

Inte förrän du låter den löpa fritt, det vill säga. När alla vätskor blivit varma och jag gräver fram varvtal som normalt sett känns alldeles omöjliga faller upplevelsen på plats. Eller, rättare sagt, jag blir livrädd.

För den lilla bilen bär i väg som om jag hade satt mig på en landmina. Varifrån kom allt det här? Sång och dans och en motorsåg i ansiktet, det är väl ungefär så det upplevs. Jag är inte helt säker på att jag fortfarande lever när jag parkerar.

Westfield Megabusa.

Så nej, oavsett hur mycket flugor jag får i munnen (de är många) är det här ingen sportbil. Snarare är den ett idrottsredskap – kanske någonting inom amerikansk wrestling – som har föga att göra med vare sig sport eller bil.

Men som upplevelse betraktad har den få som slår den på fingrarna. Kanske någon av de där sakerna på Liseberg eller Gröna Lund som man aldrig skulle drömma om att åka. Bortsett från att Megabusa låter bättre, förstås.

Daniel Östlund
Redaktör
daniel.ostlund@bytbil.com